Aftonbladets skönhetsexpert Agneta Elmegård har stenkoll på det här med skönhet. Här kommer några utvalda citat som jag tror att vi alla kan ha lite nytta av.
(Agneta Elmegårds citat är hämtade från en chatsession på aftonbladet.se publicerad den 11 juli 2007)
Fråga om färgval:
"Är du blond kan du satsa på skira färger i sommar eller aquafär, eller lila på kvällen. Beige funkar alltid."
Fråga om småfinnar:
"Förmodligen har du en obalans i hyn och kan behöva fettsyror som omega 3 eller jättenatljusolja som du kan äta invärtes"
Fråga om sperma är bra för hyn:
"Eftersom sperma innehåller salt så kan det vara sant. "
Om att stänga porerna:
"porererna är faktiskt små muskler som kan dra ihop sig, speciellt de som omsluter håret."
Om att behandla acne med blått ljus:
"Bakterierna som framkallar acne, trivs inte i blått ljus och vill därför inte föröka sig"
Ja vad säger man, tack Agneta Elmegård, du gjorde min dag vackrare!
onsdag 11 juli 2007
Pojke kräktes inomhus
Minne tre (jag är fortfarande kvar på mellandstadiet) jag börjar springa terräng för att de andra tre tjejerna som jag trodde var de enda tänkbara att umgås med hade börjat göra det. Att de börjat utan att berätta något för mig borde jag kanske tagit som ett tydligt tecken på att de inte ville ha mig med. Men det sket jag i, löpa skulle jag, fast jag hatade nästan allt med det.
Frostiga löpspår, idiotiska övningar i ett iskallt tennistält, konstiga plaketter och otaliga resor i minibuss till små sketna orter i Sörmland där det arrangerades terräng-dm.
Har jag någonsin varit förmögen att ägna mig åt något jag tycker är skönt?
Tycker jag att något är skönt?
Hjälp, jag vet inte.
Jo förresten, Phil Lynott. Fast han är ju död.
Jävlar!
Eva vann alla terränglopp, hon var skitsnabb. Jag tror hon är polis nu, någon påstod i alla fall att hon sökt in till polisskolan. Det passar nog henne, där verkar det ju vara ordning och reda så det förslår.
Varför sprang jag?
När en kille i min ålder spydde på andra varvet då vi sprang ett inomhuslopp i Södertälje identifierade jag mig med honom så satans mycket att jag trodde jag skulle spy själv. Han såg precis så lidande ut som jag kände mig, inför varje start. Jag hatar när man måste mäta sig med andra.
Jag sprang terräng i tre år.
Frostiga löpspår, idiotiska övningar i ett iskallt tennistält, konstiga plaketter och otaliga resor i minibuss till små sketna orter i Sörmland där det arrangerades terräng-dm.
Har jag någonsin varit förmögen att ägna mig åt något jag tycker är skönt?
Tycker jag att något är skönt?
Hjälp, jag vet inte.
Jo förresten, Phil Lynott. Fast han är ju död.
Jävlar!
Eva vann alla terränglopp, hon var skitsnabb. Jag tror hon är polis nu, någon påstod i alla fall att hon sökt in till polisskolan. Det passar nog henne, där verkar det ju vara ordning och reda så det förslår.
Varför sprang jag?
När en kille i min ålder spydde på andra varvet då vi sprang ett inomhuslopp i Södertälje identifierade jag mig med honom så satans mycket att jag trodde jag skulle spy själv. Han såg precis så lidande ut som jag kände mig, inför varje start. Jag hatar när man måste mäta sig med andra.
Jag sprang terräng i tre år.
Idiot kastar cykel åt helvete
Minnen från skolan, låg och mellanstadielängan med tio dörrar med svarta stavformade dörrhantag, jo det finns många.
Minne 1: Då Peter slängde min cykel i taggbuskarna och fick beröm för att han vågade erkänna det inför hela klassen dan därpå.
Varför han gjorde det? – Öh, vetinte fröken, kul o se na bli arg kanske tror jag, öh.
Fast jag blev inte arg, jag blev ledsen och kände mig så dum och min cykel fick små hål i sadeln där det pös ut vatten sen då man satte sig på den då det regnat ute.
(Peter är skitful nuförtiden, jag googlade honom nyss, han har blivit mullig och är med i en skytteklubb där man på fullaste allvar får ha tonade pilotbrillor, han har fått sitt straff, dålig smak.)
Minne 2: Då vi åkte kana på rumporna inne i duschen i flickornas omklädningsrum i grannskolan. Golvet var tvättat med nåt starkt, våra flickrumpor blev prickiga och babianliknande. Våra föräldrar måste misstänkt att aga förekom på gymnastiklektionerna när vi kom hem o visade upp våra bubbliga barnarumpor.
Svullnaden la sig på några timmar, ingen skada skedd, åtminstone inte för mig. Min rumpa bubblar knappt alls längre, även om jag gärna skulle önska att den såhär runt fick ett nytt bubbelryck.
Minne 1: Då Peter slängde min cykel i taggbuskarna och fick beröm för att han vågade erkänna det inför hela klassen dan därpå.
Varför han gjorde det? – Öh, vetinte fröken, kul o se na bli arg kanske tror jag, öh.
Fast jag blev inte arg, jag blev ledsen och kände mig så dum och min cykel fick små hål i sadeln där det pös ut vatten sen då man satte sig på den då det regnat ute.
(Peter är skitful nuförtiden, jag googlade honom nyss, han har blivit mullig och är med i en skytteklubb där man på fullaste allvar får ha tonade pilotbrillor, han har fått sitt straff, dålig smak.)
Minne 2: Då vi åkte kana på rumporna inne i duschen i flickornas omklädningsrum i grannskolan. Golvet var tvättat med nåt starkt, våra flickrumpor blev prickiga och babianliknande. Våra föräldrar måste misstänkt att aga förekom på gymnastiklektionerna när vi kom hem o visade upp våra bubbliga barnarumpor.
Svullnaden la sig på några timmar, ingen skada skedd, åtminstone inte för mig. Min rumpa bubblar knappt alls längre, även om jag gärna skulle önska att den såhär runt fick ett nytt bubbelryck.
Jag läste när jag var fem
Kunde läsa när jag började skolan, hade egen läsgrupp och matade igenom de gula, gröna och slutligen de gröna häftena med stor läsaptit. Sedan kom de blommiga böckerna, som de i fyran kom och hämtade ibland, och så sagoböcker i biblioteket. Men sen var det stopp, så mycket mer var inte min läsfröken Ulla villig att låta sig imponeras av mitt läsande, eller mitt prat heller för den delen, jag pratade nog alldeles förskräckligt mycket då jag gick i lågstadiet.
”Mia, du kanske borde dämpa dig lite” – löd mammas och pappas råd då jag då. Men jag visste inte hur man gör när man dämpar sig, jag vet det fortfarande inte. Mamma hur gör man när man dämpar sig, du som varit dämpad i ett helt liv?
Min enskilda och av mig själv högt uppskattade läsgrupp had to come to an end. Flickebarnet blir ju alldeles isolerad, eller? Två ettagluttar med marginellt utvecklad bokstavskännedom blev mina klubbkamrater i den nya läsgruppen. Det tog dem ett halvår att komma ifatt till gula böckerna, jag jobbade mig igenom pysselböcker och mina egna pellefantmagasin medan jag väntade.
Jag hatade hur de felintonerade sig genom skitenkla ord som mormor och mummel, va fan trodde de, att jag skulle utvecklas av att se att ungar generellt är pissdåliga på alfabetet då de börjar skolan. Jo, jag fattade ju det, vilken pina. Jag slutade göra mina läsläxor, koncentrerade mig på att låta osäker för att inte genera mina stakande läsgruppskompisar, som jag dessutom delade skolväg och otaliga kompisintriger med i hela nio år innan våra vägar äntligen kunde separeras. Då kunde de läsa, tack gud.
”Mia, du kanske borde dämpa dig lite” – löd mammas och pappas råd då jag då. Men jag visste inte hur man gör när man dämpar sig, jag vet det fortfarande inte. Mamma hur gör man när man dämpar sig, du som varit dämpad i ett helt liv?
Min enskilda och av mig själv högt uppskattade läsgrupp had to come to an end. Flickebarnet blir ju alldeles isolerad, eller? Två ettagluttar med marginellt utvecklad bokstavskännedom blev mina klubbkamrater i den nya läsgruppen. Det tog dem ett halvår att komma ifatt till gula böckerna, jag jobbade mig igenom pysselböcker och mina egna pellefantmagasin medan jag väntade.
Jag hatade hur de felintonerade sig genom skitenkla ord som mormor och mummel, va fan trodde de, att jag skulle utvecklas av att se att ungar generellt är pissdåliga på alfabetet då de börjar skolan. Jo, jag fattade ju det, vilken pina. Jag slutade göra mina läsläxor, koncentrerade mig på att låta osäker för att inte genera mina stakande läsgruppskompisar, som jag dessutom delade skolväg och otaliga kompisintriger med i hela nio år innan våra vägar äntligen kunde separeras. Då kunde de läsa, tack gud.
Dispositionera sig
Ända sen jag började skolan, nästan, så har det tjatats om att man innan man skriver
en text måste skriva en ”disposition” innan. Men jag kan inte skriva en disposition. För när jag skriver kommer orden först när jag stoppar ned dem på papperet.
Så jag kan inte, fast jag vet att jag borde, dispositionera mina texter. De jag skriver på jobbet kommer utan disposition, fast jag försöker först plita ned något med penna på papper, men det håller aldrig. Att jag inte lär mig. De skulle bli så mycket bättre om jag kunde det, om jag kunde göra som de sa. Du kan ju bara du vill!
en text måste skriva en ”disposition” innan. Men jag kan inte skriva en disposition. För när jag skriver kommer orden först när jag stoppar ned dem på papperet.
Så jag kan inte, fast jag vet att jag borde, dispositionera mina texter. De jag skriver på jobbet kommer utan disposition, fast jag försöker först plita ned något med penna på papper, men det håller aldrig. Att jag inte lär mig. De skulle bli så mycket bättre om jag kunde det, om jag kunde göra som de sa. Du kan ju bara du vill!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)