Jag läste när jag var fem

Kunde läsa när jag började skolan, hade egen läsgrupp och matade igenom de gula, gröna och slutligen de gröna häftena med stor läsaptit. Sedan kom de blommiga böckerna, som de i fyran kom och hämtade ibland, och så sagoböcker i biblioteket. Men sen var det stopp, så mycket mer var inte min läsfröken Ulla villig att låta sig imponeras av mitt läsande, eller mitt prat heller för den delen, jag pratade nog alldeles förskräckligt mycket då jag gick i lågstadiet.

”Mia, du kanske borde dämpa dig lite” – löd mammas och pappas råd då jag då. Men jag visste inte hur man gör när man dämpar sig, jag vet det fortfarande inte. Mamma hur gör man när man dämpar sig, du som varit dämpad i ett helt liv?

Min enskilda och av mig själv högt uppskattade läsgrupp had to come to an end. Flickebarnet blir ju alldeles isolerad, eller? Två ettagluttar med marginellt utvecklad bokstavskännedom blev mina klubbkamrater i den nya läsgruppen. Det tog dem ett halvår att komma ifatt till gula böckerna, jag jobbade mig igenom pysselböcker och mina egna pellefantmagasin medan jag väntade.

Jag hatade hur de felintonerade sig genom skitenkla ord som mormor och mummel, va fan trodde de, att jag skulle utvecklas av att se att ungar generellt är pissdåliga på alfabetet då de börjar skolan. Jo, jag fattade ju det, vilken pina. Jag slutade göra mina läsläxor, koncentrerade mig på att låta osäker för att inte genera mina stakande läsgruppskompisar, som jag dessutom delade skolväg och otaliga kompisintriger med i hela nio år innan våra vägar äntligen kunde separeras. Då kunde de läsa, tack gud.