Minne tre (jag är fortfarande kvar på mellandstadiet) jag börjar springa terräng för att de andra tre tjejerna som jag trodde var de enda tänkbara att umgås med hade börjat göra det. Att de börjat utan att berätta något för mig borde jag kanske tagit som ett tydligt tecken på att de inte ville ha mig med. Men det sket jag i, löpa skulle jag, fast jag hatade nästan allt med det.
Frostiga löpspår, idiotiska övningar i ett iskallt tennistält, konstiga plaketter och otaliga resor i minibuss till små sketna orter i Sörmland där det arrangerades terräng-dm.
Har jag någonsin varit förmögen att ägna mig åt något jag tycker är skönt?
Tycker jag att något är skönt?
Hjälp, jag vet inte.
Jo förresten, Phil Lynott. Fast han är ju död.
Jävlar!
Eva vann alla terränglopp, hon var skitsnabb. Jag tror hon är polis nu, någon påstod i alla fall att hon sökt in till polisskolan. Det passar nog henne, där verkar det ju vara ordning och reda så det förslår.
Varför sprang jag?
När en kille i min ålder spydde på andra varvet då vi sprang ett inomhuslopp i Södertälje identifierade jag mig med honom så satans mycket att jag trodde jag skulle spy själv. Han såg precis så lidande ut som jag kände mig, inför varje start. Jag hatar när man måste mäta sig med andra.
Jag sprang terräng i tre år.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar